Publicerad i Dagens Industri 28 augusti 2020
Det har inte gått oförmärkt förbi att skattekvoten på tjugo år sänkts med 6 procentenheter, motsvarande 300 miljarder kronor i årliga resurser. Till det kommer huvudlösa privatiseringar, som omöjliggjort effektiv styrning i händelse av kris. Liksom direkt politisk försumlighet, så som bortprioriteringen av beredskapslager i exempelvis Region Stockholm. Andra politiska val hade tveklöst inneburit bättre beredskap, tryggare äldreomsorg, större vårdresurser och bättre inkomstförsäkringar. Vill vi medborgare något annat, måste vi i framtiden i kommunal- och riksdagsval rösta på partier vars existensberättigande inte är att sänka skatter för de som redan har allt.
Nu är vi där vi är. Budgetpropositionen som läggs i slutet av september blir en viktig indikation på vilka erfarenheter våra riksdagspolitiker har dragit av den exceptionella kris vi nu upplever. Är det skattesänkningar för dem som har mest, men aldrig kan få nog, som ska dominera? Eller är det dags för den starka statens återkomst?
Vi behöver en lika kraftfull återhämtnings- och trygghetspolitik. Det handlar om att förkorta lågkonjunkturen och minimera de negativa konsekvenserna av den exploderande arbetslösheten. Men också om att styra svensk ekonomi i rätt riktning igen: högproduktiva, välbetalda jobb och ett jämnt fördelat välstånd. I det ingår att ge utrymme för en större offentlig sektor, med högre kvalitet och krishanteringsförmåga i särskilt vården och äldreomsorgen.
Det finns ingen tvekan om vilken politik LO-förbundens medlemmar vill se. De vill ha mer trygghet för vanligt folk. Det är säkerligen en längtan som delas av stora majoriteter i den svenska väljarkåren. Det borde leda till följande prioriteringar i den kommande budgeten:
• Resurser till välfärden. Staten behöver tillföra 30 miljarder i nya resurser per år om välfärden ska kunna uppgraderas. Annars väntar nedskärningar och skattehöjningar i många kommuner. Det handlar helt enkelt om att skapa bättre vård, skola och äldreomsorg. Goda villkor och utvecklingsmöjligheter måste också garanteras för dem som arbetar i välfärden.
• Undvika massarbetslöshet. På bara några månader har 100 000 personer blivit arbetslösa, trots det omfattande stödet till näringslivet. Det behövs massiva insatser för att stärka vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitik om vi ska undvika att nya stora grupper fastnar i långtidsarbetslöshet. Till exempel måste det bli möjligt att yrkesväxla med studiemedel i nivå med a-kassan.
• Trygga inkomster för snabbare återhämtning. Starka och välfungerande arbetslöshets- och sjukförsäkringar är oundgängliga i en modern välfärdsstat. Därför måste nu de tillfälliga förbättringarna under krisen permanentas och fler steg tas. Det är inte bara bra för de individer som berörs, utan säkerställer också att efterfrågan hålls uppe och att ekonomin snabbare återhämtar sig. Även pensionerna måste höjas. Det är inte värdigt ett land med välfärdsambitioner att människor som jobbat ett helt liv ska leva i fattigdom när de blir gamla.
• Investeringar. I kriser är det viktigt att investera stort och brett i det som bygger Sverige starkt på sikt och möjliggör övergången till ett klimatneutralt samhälle. Nu är ett ypperligt tillfälle för alla typer av offentliga investeringar i bredband, elnät, transportsystem och bostäder.
Den offentliga ekonomin är ingen begränsning. Sverige har en låg statsskuld, även om krisåtgärder och svag konjunktur innebär stora underskott i år. Det finns inga skäl att spara på krutet i återhämtningspolitiken.
Många människor har tappat tron på politiken och på att ett bättre samhälle är möjligt. Det måste vara slut på det. Den politiska högerns svar på krisen är att höja dosen av det som gjort Sverige svagare: skattesänkningar för välbeställda och företagsintressen som står en nära. Det finns något oanständigt i att framhärda i denna politik för fåtalet, när dess konsekvenser nu illustrerats så obönhörligt.
Lika lite som vi som individer kan bekämpa en pandemi kan vi som individer skapa ett gott och tryggt samhälle för oss själva och de som står oss nära. Vi behöver varandra, och vi behöver ett starkare samhälle. Det vilar ett stort ansvar på de politiker som nu förhandlar nästa års statsbudget att bryta den olyckliga politiska dynamik som gjort Sverige till ett mindre jämlikt, tryggt och välmående land än vad det hade kunnat vara.
Susanna Gideonsson, LOs ordförande
Ola Pettersson, LOs chefsekonom