Kraven på löntagarna har ökat med den globala konkurrensen och den snabba produktutvecklingen inom industri- och tjänstesektorn. På 2000-talet finns knappt längre några anställningar som varar för evigt.
Dagens löntagare byter arbetsgivare och arbetsuppgifter många gånger under yrkeslivet.
Det höga förändringstrycket kräver att den enskilde får kontinuerlig utbildning för att följa med i förändringarna. Om man inte får lära nytt och utvecklas i sitt arbete är man chanslös vid omställningar.
LO-förbunden ställer därför krav på arbetsgivarna att ge de anställda kontinuerlig kompetensutveckling. LO-förbunden ställer också krav på samhället att satsa på vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning.
Att satsa på ett livslångt lärande är nödvändigt för att Sverige ska kunna tävla med kunniga löntagare, inte sänkta löner, i den internationella konkurrensen. För oss är det viktigt att möjligheterna att
utbilda sig som vuxen ses som en helhet, från grundskola, vidareutbildning och över till vuxen- och arbetsmarknadsutbildningar.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen delade LOs uppfattning och stärkte möjligheterna för vuxna att utbilda sig. Den borgerliga regeringen gör tvärtom. Det är uppenbart att den nya regeringens politik
syftar till att LO-förbundens medlemmar ska konkurrera med sänkta löner. På annat sätt kan vi inte tolka Jan Björklunds (fp) och Sven-Otto Littorins (m) utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Med deras
förslag får betydligt färre en andra chans till nya starter i livet.
Genom framför allt två beslut har vuxnas möjligheter att lära om och lära nytt kraftigt försämrats:
Det ena som minskar möjligheterna är besluten att spara på arbetsmarknadspolitiken. Antalet personer i arbetsmarknadspolitiska program reduceras nu från 155 000 platser i månaden till 90 000 platser under
2007, och sedan till 65 000 under nästa år. Många kvalificerade utbildningar som leder till arbete kan inte genomföras. De bristyrkesinriktade utbildningarna kommer därför troligen att halveras redan under
2007, samtidigt som företag inte får tag på vissa kompetenser. Tillgången på utbildning och andra kompetenshöjande insatser blir därmed avsevärt lägre. Många arbetslösa drabbas och deras möjligheter att återgå
till arbete försvagas.
Sven-Otto Littorin har förklarat neddragningarna med att antalet jobb på den reguljära arbetsmarknaden växer. Det är sant, men varför då inte använda de resurser som görs tillgängliga för att förbättra
kvaliteten inom arbetsmarknadsutbildningarna och öka stödet till dem som står längst ifrån arbetsmarknaden?
Det andra som minskar möjligheterna är beslutet att skära ned resurserna till vuxenutbildningen med en tredjedel. Beslutet innebär en nådastöt för vuxenutbildningen med besparingar på 600 miljoner kronor. Det
sannolika är att kommunerna inte kommer att kunna täcka upp det förlorade statliga stödet med egna medel. Därmed kommer antalet heltidsutbildningsplatser att minska med omkring 18 000 och den lokala
basstrukturen för det livslånga lärandet till stora delar att raseras.
Hit ska också regeringens beslut att ta bort uppsökarmedlen som syftade att nå de människor som står längst ifrån utbildningsmöjligheterna läggas, samt borttagande av rekryteringsstödet för personer över 26
år. Rekryteringsbidraget har varit framgångsrikt och möjliggjort att personer som riskerar att bli arbetslösa eller har ett funktionshinder fått sina studier betalda. Att regeringen tar bort stödet får till
följd att människor som kanske behöver kompletterande studier som bäst tvingas sluta.
Jan Björklund har försvarat neddragningarna på vuxenutbildningen med att gymnasieskolan ska göras bättre och att Komvux därmed inte behövs i samma utsträckning. Men långt ifrån alla som studerar på Komvux har
ens fått möjlighet att studera tre år. Fortfarande saknar 800 000 svenskar treårigt gymnasium. Cirka 40 procent av det totala antalet elever på komvux har högst tvåårigt gymnasium. Dessutom är grundtanken med
Komvux inte främst att tonåringar ska läsa upp sina betyg, utan att vuxna personer ska kunna höja sin kompetens under hela livet.
De som förlorar mest på regeringens omläggning av arbetsmarknads- och utbildningspolitiken är LO-förbundens medlemmar. Våra medlemsgrupper har högst arbetslöshetsrisk, lägst utbildningsnivå och känner hårdast
av förändringarna på arbetsmarknaden. LO-förbundens medlemmar är också mer beroende av att samhället har ett generöst utbildningssystem eftersom våra medlemmar har sämst tillgång till betald
kompetensutveckling i sitt arbete. Endast en tredjedel får någon form av utbildning.
Att regeringen inte ser och tar hänsyn till LO-medlemmarnas situation blir extra tydlig när det gäller de aviserade förändringarna inom gymnasieskolan. Regeringen hävdar envist att yrkesprogrammens brister
beror på att eleverna tvingas läsa för mycket teori. Detta trots att fack och arbetsgivare sedan länge har varit överens om att det krävs en gedigen yrkesutbildning, såväl praktisk som teoretisk, för att klara
sig på dagens och morgondagens arbetsmarknad. Med regeringens förslag får eleverna det svårare att klara sina yrken, eftersom det idag ställs höga teoretiska kunskapskrav även inom LO-yrkena.
Att minska kravet på yrkeseleverna att lära sig svenska, matematik och engelska och därmed ta bort högskolebehörigheten kommer att skapa en återvändsgränd i utbildningssystemet. Möjligheterna för LO-förbundens
medlemmar att läsa på högskolan minskar. Det blir också svårare för våra medlemmar att studera eftersom reglerna om att kunna tillgodoräkna sig arbetslivserfarenhet när man söker högskola också tas bort.
Sammantaget innebär regeringens omläggning av utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken ett brott mot arbetslinjen, alltså tvärtemot vad regeringen brukar hävda. LOs grundsyn är att arbetslinjens syfte är att
rusta människor för att de ska kunna delta i arbetslivet och väl kunna möta de krav som ställs. Då krävs det en väl utbyggd arbetsmarknads- och vuxenutbildning med hög kvalitet. För arbetslinjen är också en
kompetenslinje, grundad på tanken att upprepade chanser till utbildning under livet är en god investering både för samhället och för individen. För LO är det obegripligt varför regeringen nu överger politiken
för ett livslångt lärande för alla.
Ulla Lindqvist
LOs andre vice ordförande